Det är först när man får lite sällskap som man inser hur ensam man känner sig. Det är så små saker, som att gå och småprata under promenaden till affären, att inte sitta själv vid middagsbordet, att ha någon bredvid sig i soffan. Någon att dela vardagen med.

Det är svårt att vänja sig vid att alltid komma hem till en tom lägenhet. Lika svårt som att gång på gång somna och vakna ensam...