Ok. Vart fan tog våren vägen? Här är det svinkallt och megaruggigt. Deprimerande, bara det.

Var på uppföljning hos studievägledaren idag. Kursföreståndaren är en fyrkantig typ. Frånvaro är frånvaro, tyckte han. Oavsett orsak. Det är tydligen egal om man precis har fått barn eller om man bara inte hittat hem från Stocken. Så länge jag inte missar fler än sju är det lungt. Då bryr han sig överhuvudtaget inte. Sju är precis så många seminarier som är schemalagda efter BF. Jag har alltså inte råd att bli sjuk. Med tanke på hur det hela slutade förra gången känns det lite oroväckande. Noah får inte bli sjuk. Det är väl större chans att vinna på Lotto. Och som den enda gravida i världshistorien går jag och hoppas på att få gå över tiden. Bebisar kan faktiskt titta ut före utsatt datum. Och det känns väl inte helt omöjligt kan jag säga.

Visserligen går det att få dispens(som ska beviljas av vem tror ni), men just nu känns det inte som om det räcker med att bara föda barn. Förmodligen måste jag vara på vippen att avlida också. I värsta fall får jag väl lämna ifrån mig ungen ett par gånger och sitta på seminariet med läckade bröst, amningsdimma, sömnbrist och försöka diskutera skadeståndsrätt. För att vänta, föda och ta hand om ett litet barn är väl inte så jobbigt? Naturligtvis är det bara att tuffa på i samma tempo som vanligt.

Klämkäcka hälsningar!