Börjar äntligen varva ned efter en helt vansinnig dag. Alice har somnat efter en orolig kväll, misstänker att hon har varit övertrött - det är svårt att sova i det här galna hushållet! Hon är så fin att det riktigt värker i hjärtat på mig.

Går runt och är konstant stressad. Det är en obehaglig känsla. Det knyter sig i magen och trycker över bröstet så man inte kan andas. Det tar liksom aldrig slut. Det är hela tiden någon som skriker, drar, ropar. Jag kan inte sitta ned en sekund och bara andas. Jag somnar och vaknar på helspänn. Jag älskar mina barn men jag orkar inte. Det är svårt att hitta glädje i livet när man aldrig kan stanna upp och njuta av stunden.

Och så är man mitt i skiten ensam. Det är ingen som står vid min sida. Det är det värsta av allt.