Så var den avklarad. Den fruktade inskolningsstarten. Fast om sanningen ska fram har det gått otroligt bra, och någon särskilt märkvärdig separationsångest har jag inte märkt av. Kanske är det värre för herr Ö, som varit hemma med plutten det senaste halvåret. Mamma-bebissymbiosen tog ju slut redan i augusti för min och Noahs del, när jag återvände till skolbänken. Inte ens då var det med särskilt stor sorg, kanske för att jag längtat så efter att börja och att det kändes så tryggt att lämna över till herr Ö. Han är ju faktiskt lika mycket förälder som jag.

Nu är det ju främmande människor som ska ha hand om min älskling på dagarna, av nödvändighet många timmar även om vi försöker trixa för att det ska bli så lite dagistid som möjligt. Noah har i alla fall klarat de två första entimmespassen på dagis galant. Igår gav han oss knappt en blick efter de första fem  minuterna och kastade klossar, körde bilar och jagade andra ungar som en galning och idag hade han tydligen varit ute på promenad. Utan pappa.

På vår förskola tillämpar man inskolning modell traditionell, dvs små, små steg under ett par veckors tid. Fördelar finns det säkert många, även om det medför att de närmaste veckorna kommer att bli en aning meckiga. Idag hade vi tur då mitt seminarie slutade 12, och herr Ö började jobba 12.30. med en sådan skarv fixar det sig för det mesta. Nästa vecka får jag nog sällskap av Noah till både föreläsning och seminarie. Tydligen finns det en barnhatare på kursen - hoppas denna människa inte hamnat i min seminariegrupp.  Då har den stackaren haft otur, sammanlagt har vi tre föräldrar nämligen fem ungar(6 när lillskrotten dyker upp mitt i skadeståndsrättsperioden).

Har lekt mig igenom 1 kap. avtalslagen och känner att jag hajjat anbud-acceptmodellen. Det här är roligt!