Noah är fortfarande hemma från dagis och jag har inte råd att missa seminarierna. Vill inte behöva krångla med dispens från obligatoriet om jag måste vara hemma länge när bebis kommer, även om jag inte tror att det skulle vara nåt problem(och är det det så anmäler jag de jävlarna för diskriminering eller nåt:P). Så vad gör man, ungen fick följa med till universitetshuset helt enkelt. Det var ju en chansning, förståss. Det är inte alltid sådana går hem, idag gick det åt helvete. Det blev inte många effektiva minuter om direkt och indirekt skada för min del inte. Däremot gick jag runt hela bygget tio gånger med en ledsen unge som till sist somnade i famnen på mig.

Hänger inte alls med just nu. Det går åt skogen, helt enkelt.

Michael hälsade på idag(och hur konstigt låter inte det?). Visste inte hur jag skulle bete mig eller vad jag skulle säga. Slutade med att jag gick på tokdefensiv och typ inte sa nåt alls. Mest för att jag var rädd för att börja gråta och inte kunna sluta.