Alla dagar är inte bra dagar. Idag har det liksom varit för mycket. Kroppen har inte samarbetat med mig alls och jag känner mig så jävla ledsen. Har tittat på en massa gamla bilder, och det var en riktigt dålig idé. Det är inte bara ett vi som gått åt helvete, utan en familj. En jävligt fin familj dessutom. Hade vi det så hopplöst mycket sämre än alla andra? Var det verkligen helt bortom all räddning? Jag är inte så säker, och det är det som gör det så svårt. Men det är väl bara jag som känner så...

Vet inte vad jag skulle göra utan Noah. Han är så himla fin. Kramas när man är ledsen. Kryper upp i soffan och sätter sig i mammas knä. Och sjunger! Det där ordlösa nynnandet måste vara det finaste jag någonsin hört. Underbara unge. Jag ska aldrig någonsin släppa taget om dig.