Idag har min ostrukturerade basgrupp fått beröm! :) Vi lyckades ro ordförandeuppgiften i hamn trots att det mer än en gång kändes fruktansvärt förvirrat. Tydligen lyckades vi bra med att såga den fiktiva implementeringen av ett EG-direktiv med fotknölarna, och det var väl det som var meningen.

Det märks att seminarieuppgifterna hela tiden blir mer och mer komplicerade. Och man lär sig så sjukt mycket. Första seminariet, som kändes galet svårt, var ju egentligen ganska enkelt. Problembaserad undervisning är helt enkelt sjukt effektiv. Det är så himla mycket information att ta in, men allt fastnar och det blir så tydligt hur allt hänger samman. Varje upgift är en ny utmaning, och det är jäkligt inspirerande(efter 12 år med alldeles för många, alldeles för enkla uppgifter). Så här skulle man vilja att hela skolan funkade. Det är liksom ingen tvekan om att man hela tiden utvecklas i rätt riktning.

Nu verkar dessutom resten av gruppen hunnit ikapp de proffs som tog varje tillfälle att utmärka sig i början av kursen med hänvisningar till delikatessjäv, förvaltningslagar och RF 2.kap. Det om något säger väl lite om tempot.