Spenderar min tråkiga, ensamma lördagkväll med att kolla på körslaget(den enda familjeunderhållning som jag klarar av att se av någon anledning) och äta en försenad middag(som vanligt). Emokillen med blått hår i Brolles kör tycker att Eloise är en skitlåt. Vad har Gry för musiksmak egentligen?
Vad tusan, tänker jag, vad är det för fel på Eloise? Det är ju en kanonlåt! Jag råkar ha tillräckligt med självdistans för att erkänna att jag tycker att den här gamla schlagerdängan från det djupaste av nittiotalets mörker rockar fett, för att använda ett slitet, omodernt uttryck. Kanske är emokillen med blått hår för ung för att förstå charmen med Arvingarna. Jag menar, har man blått hår kan man ju inte vara många dagar över 15. För en annan, som närmar sig 20, har Casper och grabbarna en självklar plats bland barndomsminnena. Till den här pärlan skakade man sina inte så lurviga på sitt första skoldisco i Graningeskolans matsal. Man köpte bubbelgum med Backstreet Boys-klistermärken och hoppades på att få dansa en tafatt tryckare i discomörkret. Det är sånt man inte glömmer i första taget. Dessutom tycker jag att det svänger om Eloise, den är medryckande på nåt vis. Den får mig liksom att vilja ta ett par buggtakter med mig själv på vardagsrumsgolvet. Vad kommer dagens ungar att minnas om femton år? Adam Tensta och One Republic? Nä, jag är då ganska nöjd med att Eloise och Macken(när dad aka gp agerade DJ på mitt första och enda kalas) är mina klarast lysande discominnen. Det är vackert på något vis tycker jag.