I tisdags blev N fyra månader. Jisses vad tiden har gått fort tänker jag, och känner mig som en pensiönär vars liv runnit ut i sanden. Men det är ju sant. Det är alltså fyra månader sedan jag höll i min nyfödda minibebis! Riktigt hur liten han egentligen var påmindes jag om häromdan när kläderna i storlek 50 stoppades ner i en kartong. Hur små som helst, och de var jättestora i en månad eller så...

Fyra månader är ju hursomhelst lite av en milstolpe i bebissammanhang. Firades med lite banangröt. Verkar som N inte nöjer sig med bara bröstet längre:( Är väl stressen som gör sitt tänker jag. Men men, nån gång ska han ju lära sig äta, och kul tycker han ju att det är (hoppas nu inte att nån übermensch till morsa ser detta och börjar predika om helamning till skolåldern för då spyr jag...)

Humöret är inte på topp nej, men det kunde varit sämre

tjipp