Att uppskatta sina gener

Kalasar på resterna från gårdagens påskmiddag. Gott som bara attan men inte nyttigt direkt.
M kommenterade mängden mat på min tallrik med ett lite förskräckt "oj". När jag sedan plockade åt min en portion till gjorde han stora ögon.
M: ska du ha mer?!
Jag: Ja, men det är ju så gott. och det är ju faktiskt bara påsk en gång om året.
M: Jo, och det är jul en gång om året, och så midsommar. och helg är det ju, ja ganska ofta!
jag: När du säger det så..

Faktum är att jag har börjat fundera på varför jag inte är tjock. Det borde jag ju, rent logiskt, vara. Jag menar, jag är inte särskilt nyttig, älskar god mat, godis och annat skräp. Jag har glömt vad ordet motion betyder, såvida det inte rör sig om ganska makliga barnvagnspromenader. Inte ens när jag var gravid med N gick jag upp särskilt mycket i vikt.

Den enda rimliga förklaringen borde ju vara att jag har haft en himla tur med generna(liksom mina tre syskon som delar mina dåliga vanor och inte heller är det minsta tjocka). Sänder en tacksam tanke till mina ursprungsceller för den lyckosamma omständigheten.

Sedan kan det ju förtåss bero på att jag är ganska ung och har bra fart på förbränningen. När man blir äldre minskar den, har jag hört, och man går lättare upp i vikt. Och som M sade när vi diskuterade mitt obönhörliga behov av minst ett mål lagad mat om dagen
- Du kommer ju inte vara 20 hela livet heller

Kommentarer



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0