Vem är det som ställer kraven, egentligen?
Jag vill gärna tro att jag är herre över mitt eget liv. Att jag bestämmer själv vad jag ska göra och varför. Att jag inte rättar mig efter vad andra tycker. men så är det ju inte. Jag bryr mig alldeles för mycket om andras åsikter - oavsett om de är bra eller dåliga. Jag jagar positiv uppmärksamhet och flyr från kritik. Jag vill så gärna att folk ska tycka att jag är bra. Duktig.
Det är ett jävla helvete det där. Att göra saker för någon annans skull. För det är väl därför man står flera timmar och lagar egen barnmat. För att vara duktig i någon annans ögon. För att duga. För att visa att jag kan trots min ålder. För att vara en bra mamma.
Och kanske är det därför man får dåligt samvete när man känner att man inte orkar, när man bara vill skrika rätt ut. För så gör väl inte en bra mamma? En bra mamma orkar allt och är glad och trevlig jämt, oavsett om det är tidigt på morgonen eller sent på natten, om ungen spottar och fräser eller inte vill något alls. En bra mamma har inga andra känslor än ren och skär moderskärlek.
Jag vet att det inte är sant. Men det är så det känns. Det är bilden som når mig via media, kändismammor, bloggare och föräldragrupper. Hur ofta får man höra talas om någon som ibland känner för att kasta ut gröttallriken genom fönstret eller bara lägga sig ner och gråta när ungen aldrig vill sluta skrika. Nä, just det. Är jag alldeles ensam om att känna så?
Innerst inne förstår jag att pressen jag känner inte så mycket kommer från andras krav, utan från mina egna. Det är mina föreställningar om andras bild av den perfekta mamman som stör mig.
Läste en intervju med Martina Haag i UNT. Hon har fyra barn, och efter det första var varje ny unge som att skaffa en till kattunge. Kanske är det här är typiskt för förstagångsmammor - att oroa sig alldeles i onödan. Jag vill gärna tro det. Att jag när/om Noah får syskon någon gång i framtiden inte ska bry mig så mycket om hurvida det är rätt eller fel med burkmat, hur länge man ska amma och BVC's senaste allergirön. Det skulle ju vara skönt om det kunde vara så. Om man lyckades släppa allt och bara vara mamma.
Det är ett jävla helvete det där. Att göra saker för någon annans skull. För det är väl därför man står flera timmar och lagar egen barnmat. För att vara duktig i någon annans ögon. För att duga. För att visa att jag kan trots min ålder. För att vara en bra mamma.
Och kanske är det därför man får dåligt samvete när man känner att man inte orkar, när man bara vill skrika rätt ut. För så gör väl inte en bra mamma? En bra mamma orkar allt och är glad och trevlig jämt, oavsett om det är tidigt på morgonen eller sent på natten, om ungen spottar och fräser eller inte vill något alls. En bra mamma har inga andra känslor än ren och skär moderskärlek.
Jag vet att det inte är sant. Men det är så det känns. Det är bilden som når mig via media, kändismammor, bloggare och föräldragrupper. Hur ofta får man höra talas om någon som ibland känner för att kasta ut gröttallriken genom fönstret eller bara lägga sig ner och gråta när ungen aldrig vill sluta skrika. Nä, just det. Är jag alldeles ensam om att känna så?
Innerst inne förstår jag att pressen jag känner inte så mycket kommer från andras krav, utan från mina egna. Det är mina föreställningar om andras bild av den perfekta mamman som stör mig.
Läste en intervju med Martina Haag i UNT. Hon har fyra barn, och efter det första var varje ny unge som att skaffa en till kattunge. Kanske är det här är typiskt för förstagångsmammor - att oroa sig alldeles i onödan. Jag vill gärna tro det. Att jag när/om Noah får syskon någon gång i framtiden inte ska bry mig så mycket om hurvida det är rätt eller fel med burkmat, hur länge man ska amma och BVC's senaste allergirön. Det skulle ju vara skönt om det kunde vara så. Om man lyckades släppa allt och bara vara mamma.
Kommentarer
Postat av: michael
jag tycker du är en toppenmamma jag :)
lite mer till DIG än bvc mer bara :D
Postat av: mandel
Läs min blogg... noga! Jag känner mig helt värdelös många dagar, men skämms inte för att skrika högt när jag blir hysterisk heller :-) Du är den mest fantastiska mamma som finns. Så är det bara :-) Det tar tid, men till slut så förstår man det inte bara med hjärnan utan med hjärtat också :-) Kram på dig!
Postat av: johanna
hej
kan säga dig att här har du en till som känner sig som en usel mamma många dagar...men man tänker inte lika mycket på allt när man får andra barnet.
första barnet är typ försökskanin. man testar tusen olika metoder som man läst ska vara bra. med andra barnet tänker man nog mer själv hur man vill göra och gör så istället.
kram
Trackback
