Det är oerhört farligt att underskatta en blondin. Särskilt en som uppenbarligen har tillräckligt mycket brains för att göra sig till ett av de hetare namnen i Mediasverige. För er som inte listat ut det, så snackar jag förståss om Blondinbella. Bland, i mina ögon, tråkiga inlägg om Caesarsallad och den "mystiske" pojkvännen Mr X finns riktigt intressanta reflektioner som skvallar om Bellas politiska engagemang. Blondinbella har varit på anorexiseminarium (eftersom det dumt nog inte går att direktlänka till inlägg i hennes blogg, får ni klicka er fram till 2 april, politiskt seminarium om anorexi.). I det stora hela tycker jag att hon visar på rätt sunda åsikter i det här inlägget, men samtidigt förvånas jag lite över att hon verkar vara så out in the blue när det kommer till anorexi och ätstörningar i allmänhet. Tänka sig, det är självhat och inte utseendefixering som är boven i dramat. Finns det inga anorektiker i Bellas societetskretsar, eller är pet i Caesarsalladen så normaliserat att ingen tar någon notis om det? Och att älska sig själv, det är ju inte helt lätt alla gånger.  Måste erkänna att jag inte är lite avis på fröken Löwengrips självförtroende!

Nåja, att någon som är så inflytelserik bland unga tjejer tar upp ämnet tycker jag är jättebra. Efterlyser dock lite debatt om andra psykiska sjukdomstillstånd, besläktade med anorexi, som bulimi, dysmorfofobi, självskadande m.m. Anorexi har ju blivit något av en galjonsfigur för ungdomar som mår dåligt, tillsammans med att skära sig som kommit stort på senare år. men hos de allra flesta som mår psykiskt dåligt syns det absolut ingeting på utsidan. De är söta, normalviktiga, duktiga till tusen och har armar utan ärr.  Glöm aldrig bort det.